Reflektion v.49

"Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma."



Eller snarare "Midvinterregnets nederbörd är hård, pölarna gnistra och glimma."

Helt ärligt vet jag inte om starten på den här veckan var något som jag verkligen hade någon nytta av ur utbildningssynpunkt. Visst är det intressant att lära sig något om andra länder, men det var väl ändå inte det den här utbildningen skulle innehålla? Fast å andra sidan finns det saker man inte är medveten om att man lär sig, saker som kan vara bra att ha hört och sett. Nu vet jag varför Holland har orangefärgade tröjor när de spelar fotboll.



Resterande delen av veckan hade ett mer givande innehåll. Marie Bondeson, en fantastisk pedagog och konstnär, delade med sig av sina erfarenheter under tre mycket inspirerande dagar. Här fanns allt med, från problematisering av skolan och bildämnets form och status till lektionsupplägg och diskussioner kring vad för slags konst som är ok att visa i skolan.

Vi fick bland annat ta del av bilder från en fotograf vid namn Margi Geerlinks, som jobbar mycket med fotomanipulation. Hennes budskap lyser ganske tydligt igenom i hennes bilder, att inte vilja vara den man är - att vilja vara någon yngre/vackrare/bättre/annat kön osv. Jag tyckte det var väldigt intressanta bilder, råa och påträngande, och det snuddar också vid mitt tilltänkta essäämne. Men om det blir det eller något annat får tiden utvisa, jag startar nog med den i nästa vecka...



Besöket på Konstepidemin var också väldigt spännande. Här visades en utsällning vid namn "Åskmaskinen" av Lo Caidahl, Odd Fredrik Heiberg och Martin Larsson. Jag upplevde hur de bilder vi såg på växte inför mina ögon allt eftersom vi i klassen tillsammans med Maries vägledning hittade fram till andra infallsvinklar och en djupare mening med den konst vi berörde, än det jag vid första anblick uppfattat. Jag fick en stark känlsa av att jag alltid skulle vilja ha med mig en konstpedagog när jag går på utställningar. Fast om den här utbildningen blir lyckad kanske det är just det som kommer att ske. Har jag tur blir jag min egen duktiga konstpedagog. Mer litteratur att ta mig igenom helt enkelt, öka på min bildbank.


Kontext - jag blev ännu mer införstådd med vikten av kontex kring konst.




Martin Larsson är f.ö. tydligen bildlärare på gymnasiet. Det ger mig hopp om att kunna utvecklas med mitt eget skapande vid sidan av mitt pedagogiska uppdrag. Kanske när man inte har småbarn längre...

Nu har jag fått 3 stjärnor i PIM

Filmens syfte är att illustrera ett pedagogiskt minne, kanske något man upplevde som liten eller något som pågår i realtid.

Nostalgi

Min mamma som 20-åring i Paris.

Reflektion v.42

Livet är en kamp om tid, antingen har man för mycket av den och vet inte vad man ska göra av den eller så har man alldeles för lite av den och önskar att man kunde skaffa sig lite extra på något mirakulöst sätt. Jag tillhör kategorin senare, jag har aldrig någon tid över. Trodde aldrig att jag skulle uppleva den här känslan, för jag minns tydligt hur det var när jag var liten och tyckte att tiden gick så låååångsamt. Önskar att man hade kunnat spara lite tid då, i en flaska kanske för att senare i livet korka upp den och hälla ut lite, när allt bara verkar köra ihop sig och man knappt hinner med att andas. Ibland kommer jag ihåg att andas, men bara ibland. Då tar jag ett djupt andetag ända ner i magen, håller kvar det lite, och andas ut det igen sakta. Det är vid de tillfällena jag inser hur sällan jag tar mig tid att andas. Men man kan tyvärr inte spara tid för att använda det senare. Det är synd.







Reflektion för mig kräver tid. Att sitta ner och fundera. Jag är dålig på att göra flera saker samtidigt, att cykla och tänka på skolan går inte bra för då är jag alltid nära att krocka. Att bygga med klossar och tänka på skolan går heller inte bra, då har min lilla dotter redan hunnit stoppa en fjärrkontroll i akvariet. Att ta en kopp te och tänka på skolan klockan halv nio på kvällen går inte heller så bra, för då somnar jag. Men jag försöker göra så gott jag kan. Denna veckas reflektion är ett sådant försök.



Pecha kucha. Mitt liv är lite som ett pecha kucha, 20 sekunder på varje ställe. Inget paus emellan och sen vidare till nästa aktivitet. Puh! Men som arbetsform tycker jag pecha kuchan var fenomenal. Den skalade bort allt det är onödig man dravlar på om, man måste hålla sig till det viktigaste om varje bild. Bra för mig som lätt dravlar bort mig... Bra för eleverna som slipper somna under bildvisningen. Tempo, det gäller att hänga med! Go go go! 30 sekunder med fel hand - en linje!





Om någon skulle ha lite tid över i en flaska eller två skulle jag gärna sälja min själ för dem.


Klart slut, varulvtjut.

"Katten som aldrig blev klar"

Reflektion v.41

Veckan har gett många olika perspektiv av lärarrollen, allt från hur vi som lärare ska få tiden att räcka till på lektionerna till vad som bör ingå i en webbaserad undervisning.


Vi startade veckan med att se tre avsnitt i UR:s serie "Alla sinnen tillåtna", där de behandlade aktuella ämnen som hur man ska få tiden att räcka till på lektionerna och inte fastna i den välkända "40 minutersstressen" (att knappt hinna starta upp ett projekt för än det är dags att plocka ihop igen!). Eftersom jag jobbat i skolan känner jag väldigt väl igen det här och håller med om att det är ett stort problem. Hur får man tid att hinna med en reflektion och en eftertanke hos eleverna över vad de gör på lektionerna? Att anpassa lektionsinnehållet till ett kortare stoff, så att det hinns med på 40 minuter är inget alternativ för mig egentligen (självklart har jag ju fått jobba så flera gånger, men det är på inget sätt något jag eftersträvar), så det enda alternativet är väl egentligen att försöka anpassa tiden till innehållet. Längre lektioner alltså! Men hur ska man lyckas med det i en uppstyckad timplansanpassad skoldag? Vi hade en intressant diskussion i klassen efter vi sett avsnitten "Alla sinnen tillåtna", där en del goda upplägg kom på tal. Att driva sin sak med entusiasm och smicker hos sina kollegor och få dem att inse fördelarna med att inte hålla så hårt på "sina" timmar, kan vara ett sätt att gå till väga. Att engagera sig i ledningsgruppen är en annan. På toppen av hierarkin är det lättast att påverka och få sina önskningar igenom. Vet av erfarnehet att det innebär en hel del extra jobb att sitta med i ledningsgruppen, men när jag nu tänker igen vad det faktiskt kan innebära att ha något att säga till om är jag inte lika oangelägen att ta det extra arbetet...


Ett annat ämne som togs upp i avsnitten "Alla sinnen tillåtna" var att eleverna kände sig lite osäkra på vad den kunskap de förhoppningvis tillämpade sig i skolan skulle användas till. De såg alltså inte något tydligt syfte med allt de gjorde. Här kände jag att jag kunde haka på mycket av de Ove Sernehed pratade om i den föreläsning han höll i Hammarkullen under veckan. Problemet i NULÄGET med skolan i Göteborgs förorter var att eleverna just inte så att skolan fyllde något egentligt syfte för dem, iallafall inte ur en arbetsrelaterad synpunkt. Ove föreslog att man som lärare istället borde utgå ifrån hur läget ser ut i situationen, så att man kan få in dessa ungdomar i vårt svenska samhälle - ett samhälle de inte känner någon tillhörighet till.


Slutligen jobbade vi i veckan en hel del med den digitala världen, en värld jag trodde jag hade hyfsad koll på. Men vad fel jag hade! Insåg i slutet av veckan att den kunskap jag tillämpade mig under mina glansdagar inom web-världen (dvs. 2-5 år sedan) redan var gamla och förlegade. Hjälp vad fort utvecklingen går framåt och hjälp vad jag har mycket mer att lära. Framför allt blev jag ännu mer medveten om hur mycket STRUNT som finns på nätet, ett exempel som fick mig att häpna var sidan snyggast.se. Ett mycket bra upplägg till att arbeta med könsroller och respekt...


När jag läste i senaste (?) numret av Lärarnas tidning hittade jag en intressant websida om olika faror för unga på nätet, en sida i bloggformat där man kan följa olika case och antingen använda dem i sin klass eller bara ha de som egen uppdatering av vad ungdomar kan råka ut för på nätet.


http://www.ungaochinternet.se/

Mitt första tygtryck

tygtryck "Lav" 130 x 150 cm

detaljstudie av textiltryck - "Lav"

Interaktion i den digitala miljön - ja tjena!

www.twitter.com

www.habbo.com

I skuggan av den blågula flaggan

Intressant föreläsning idag med Ove Sernehed på Kulturhuset i Hammarkullen. Det intressanta var inte vad han sa utan hur han agerade när en drös kids stormade in genom dörrarna och skulle vara med. Han välkomnade dem in, trots att de var brötiga och störde. Han levde upp till sina ord.

http://www.youtube.com/watch?v=qDASlJ9TkN8

Reflektion v.40

Med ångest klickade jag nu upp fönstret för "nytt inlägg". Jag som normalt inte brukar ha svårt att skriva ner mina reflektioner har denna vecka drabbats av total skrivkramp.

Kanske beror det på förra veckans totala kaos av intryck som fortfarande tar upp stor del av min hjärnaktivitet.

Från denna veckans första lektion minns att jag tänkte mycket på den känsla som filmskaparen till filmen om Yamamoto beskrev, när han för fösta gången bar kläddesignerns kläder - som att bära en del av sin egen uppväxt, att direkt känna sig som hemma i de kläder han köpt. Vad sugen man blev på att prova ett sådant plagg! Undra om känslan kom av att Yoshi skapade sina kläder för att leva i (arbeta, umgås, vara), i motsättning till resten av vårt konsumtionssamhälle där det mesta är gjort för att snabbt ersättas av något annat, nyare? Att skapa för livet, vilken bra inställning, lite som att vara lärare faktiskt. Vi skapar förhoppningvis också för livet, andras liv, precis som Yoshi.



DIGITAL MILJÖ, VISUALITET & RETORIK

Workshops fullt av skapande, ett virrvarr av uppgifter tillsynes utan inbördes anknytning men som i slutändan knöts ihop till något helt otroligt och bra. Skrev i en tidigare blogg om tisdagens "sharing group" där alla i klassen hade skrivit så fina saker som det delade med sig helt öppenhjärtat. Även torsdagens och fredagens olika övningar genererade i många tankar, när vi slussades mellan hopp och förtvivlan i att behärska linjen. Jag antecknade flitigt vad vi gjorde under dessa dagar med avsikt att kopiera så mycket jag bara kan och använda sedan när jag själv börjar jobba igen. För det är en av anledningarna till att jag verkligen uppskattar den här utbildningen; så otroligt mycket vi får gratis här! Alla idéer och inslag på hur vi kan lägga upp våra lektioner sedan när vi är ute på fältet igen. Kanske kan man lättare komma ifrån alla "gamla" kopieringslektioner och uttrycka det "nya" tänket på lektionerna istället. Man tackar och bockar.





Avslutningsvis satt jag med en fundering efter att ha läst Ove Sernhedes text om "Territoriell stigmatisering, ungas informella lärande och skolan i det postindustriella samhället"inför nästa veckas studiebesök. Vi talar här på utbildningen om att det är viktigt att jobba utifrån den Sokratiska samtalsformen, men hur gör man om man hamnar på en skola som de exempelskolor Ove nämner där merparten av eleverna talar väldigt dålig svenska och kanske har jättesvårt att delta i ett sådant samtal? Visst är det i ett sådant fall ännu viktigare att just dessa elever får öva sig på att formulera sig och diskutera, men är det ens möjligt? Ska passa på att fråga Ove om detta nästa vecka...



Puh! Nu var det över... bloggandet. :-) Klappar mig själv på axeln också över att jag tagit mig igenom det två första "lektionerna" på Moderskeppet.se. Photoshop verkar ju faktiskt inte så obergipligt när man har en trevlig datakille som långsamt berättar vad man ska göra, steg för steg!

Idag, en dag av känsla!

Vad vackert det är med känslor. Dagens workshop var ett sammelsurium av egna och andras blottande av själar. Så vackert och så sårbart. Tack till alla er som var med och gjorde det ni gjorde.

Jag är en sådan som tycker att jag tänker för mycket ibland.

För mig får saker och ting gärna ha ett färdigt och tydligt syfte.
Min fantasi kan fastna och sladda omkring på isbanor i mitt huvud och jag kan inte komma vidare.

Fast allt som oftast intalar jag mig själv att det faktiskt inte spelar någon roll vad resultatet blir. Huvudsaken är att jag försöker och att jag har kul - någonting blir det ju alltid i slutändan i allafall.

Så jag plockar det första som ramlar in i huvudet från den slingriga isbanan och gör det till något konkret. Jag menar, om det fanns i mitt huvud måste det ju ha uppkommit i mig och alltså måste det vara min tanke. Eller?

Jag är en sådan som inte alltid kan förklara varför jag säger det jag säger eller gör det jag gör, helt enkelt eftersom jag kanske inte har hunnit tänka igenom det innan det tar form i rummet utanför min kropp.

Samtidigt är det ju just det jag någonstans eftersträvar - att inte låsa mig vid tankar om vad som är rätt och riktigt, vad man borde och inte borde.

Jag bryr väl mig kanske egentligen inte så mycket om vad andra tycker om det jag gör... Eller?

Vad hade jag haft att jämföra med om ni andra inte hade funnits runt omkring mig? Om man inte jämför sig, slutar man att utvecklas då? Jag menar, hur ska jag kunna utvecklas om det jag gör inte sätts i förhållande till det ni gör?

En tanke leder till nästa...

Jag är en sådan som tycker att jag tänker för mycket ibland. Kanske just nu, men det blev iallafall något till slut ändå och det är på mitt sätt för det kom från mitt huvud.

reflektion v.39

Jag fick sätta mig ner en stund och fundera över det här med interkulturell pedagogik eftersom jag var lite osäker på om jag verkligen greppat vad det innebär. Dagen vi hade på Världskulturmuséet var väldigt lång och innehållsrik och ska jag vara ärlig tror jag inte att jag lyckades plocka "russinen ur kakan". Jag var mer förvirrad om vad begreppet innebar efter dagen, än var jag varit innan den startade.
Interkulturell pedagogik - att inkludera alla, oavsett bakgrund, i undervisningen och lärandet. Att "vända det främmande från att mottagas med skräck och vrede till att mottagas med nyfikenhet" som Sven-Eric Liedman uttryckte det. Skolan sak befrämja nyfikenheten människor emellan.

Vart börjar man då?

För mig handlar det till största delen om att kunna prata med varann. Det är i samtalet som vi kan hitta vägar fram till varann, när vi inte behöver missförstå eller inta försvarsposition. Här fick vi ett fantastiskt verktyg i det Sokratiska samtal vi startade utöva i måndags. Ett annat sätt för mig att jobba interkulturellt är pecis det som Inger Nordheden skriver om i sin artikel i Pedagogiska magasinet nr 03/2005: "Genom att visa på det gemensamma ursprunget kan man också visa upp skillnaderna och medvetandegöra dem för eleverna utifrån en respekt för människors olika utgångspunkter."

Vad kan man hitta för gemensamma ursprung i de bilder och konstnärer som finns runt om i världen? Vad finns det för skillnader? Varför kan det var så? Här kan bildtolkning komma väldigt väl till pass för att starta sokratiska samtal i klassen. Vad har eleverna för bilder hemma på väggarna? Vad har föräldrarna för bilder? Varför har de just de bilderna?

Efter att ha reflekterat lite kring dessa begrepp har jag nu kommit lite närmare hur jag ska integrera den interkulturella pedagogiken i min undervisning (så som jag tolkat den iallafall), väva in den i kursplanen för bildämnet där bildtolkning är en STOR del och att ha inställningen "BE the change you would like to see in the world" (Darren E. Lund).

Pushwagners "Soft city" - som jag såg på Konstbiennalen i Stadsbiblioteket. Fenomenal!

Mellanblogg

Precis som en av mina trevliga klasskamrater sa, så är det nog bäst att man mellanbloggar lite denna veckan för det är otroligt mycket som händer just nu.

Gårdagens sokratiska samtal var en utmaning för kropp och själ. Att hela tiden vara så allert, ett helt samtal igen, det var jag inte van vid. Svårt att hålla fokus. Svårt att inte leda frågorna mot ett föruttänkt "svar". Svårt att ställa intresserade frågor, när man inte har något egentligt syfte med diskussionen. Fast ett syfte fanns det ju, att växa som person och hitta en ny samtalsform, och att lära sig samtala, ifrågasätta och argumentera. Jättebra och jättesvårt.

Men skam den som ger sig, går det inte bra första gången är det bara att försöka igen och det gjorde vi idag vid ett besök på Röda Sten. Det konstverk som vi alla valde att ha ett sokratiskt samtal blev det av Candice Breitz, en hel kör av människor som sjunger Lennonlåtar. Samtalet löpte på bra men slutade i att vi helt enkelt gjorde en bulle.

Här är min tonåring, som föddes i fredags.

Reflektion v.38

Vad kan JAG?
Min vecka har startat i denna mening. Med glädje och förväntning gick jag in i hela självporträttsgrejen och längtade efter att få skapa. Och skapa gjorde jag. På mitt sätt. Utan tankar på former och regler, det fick växa fram allt eftersom mina händer skapade det. Det var helt fantastiskt att bara göra, inte tänka.
Men när redovisningarna kom vände känslan i mig. Formspråk, symbolspråk, flöden, dolda budskap, djup, riktning... va? Glädjen över att skapa dog på en sekund och ersattes av prestationångest. ALLA andra hade så fantastiska utläggningar om varför de byggt som de gjort och kunde tolka in hundra fina uttryck i allt det de såg. Men inte jag...
Jag insåg hur sårbar och osäker jag är när det kommer till vad jag levererar. Jag har inte gått på femton olika förberedande skolor i konst och skapande innan jag kom till HDK. Jag har bara gått på min känsla att det är kul att skapa och lärt mig själv vad jag kan. Jag har tittat och härmat, provat och gjort om, och nu har jag bara prestationsångest.
Min fråga är inte längre vad kan JAG, utan snarare vad KAN jag?!

Fast riktigt så illa var det väl egentligen inte...

Hela den här händelsen gjorde mig iallafall uppmärksam på hur det är att vara "eleven" igen, den som ska bedömas av andra och den som ska duga. Ingen härlig känsla märkte jag... Samtidigt som jag tyckte uppgiften och alla övningar omkring var kanonbra, gjorde jag också en minnesnotering till mig själv. Om/när jag själv står som bedömmare (lärare) ska jag vara noga med att ta tid på mig att verkligen hitta något unikt hos varje konstverk, något som lyfter just den elevens skapande. Jag insåg hur viktigt det är att just var och en blir sedd. För även om det är konstverket som sådant som bedöms och inte eleven, så är det så nära knutet att det kan vara svårt att särskilja dem när man står där och blir granskad. Precis som för mig idag...

Hittade en länk till en konstnärinna (Tracy Emin) som jobbar mycket med sig själv i installationer, bland annat i form av en säng. Hennes konstverk är dock något mer brutala och svarta än vad min "Barbie"-säng var. Eller "tempel", som var det ord jag senare valde ur högen av intryck som mina åskådarevalt att skriva ner.

Fredagens lektion var även den häftig, när vi fick utgå från en sten och se en tonåring växa fram ur den. Hur vi sedan fick vår tonåring att ta form och få en djupgående personlighet, att samtala kring den här individen och dess identitet kändes relevant och kul! Härligt att se att ALLA hade en story bakom de grupper som bildats.

På det hela taget, så här i efterhand, är jag mycket nöjd med vad den här veckan har innefattat. Det var en vända ner i tvivlets grådask, men skam den som ger sig, man kan alltid bli bättre. Ser redan fram emot vad nästa vecka har att lära mig.

med på TV...

härligt att se att allmänheten märkte något - såg detta på nätet samma kväll...

Fler bilder till v.37

Reflektion v.37

Uppstart av projektet "Förändring av det offentliga rummet". Till en början kluvna känslor, hur mycket vågar JAG påverka min omgivning? Vad kan jag stå för? Hur hittar jag min ståndpunkt och hur förhåller jag mig till det offentliga rum jag tilldelats?
Allt startade med en rekognisationstur, för att hitta mitt område.
Eftersom jag bor i området har jag redan en personlig relation till vissa delar av det och det var därför inte svårt att hitta något i min omgivning som jag reagerade över. Något i det vår handledare sa om att inte känna sig välkommen i en viss offenltig miljö gjorde valet lätt för mig.

Min första tanke var att på två bänkar vid ett torg tejpa upp remsor med förmanande och moraliserande kommentarer till de människor som vanligen brukar sitta där, människor som med sitt skrikande och skränande får mig att känna mig illa och obekväm till mods. Kanske om de läste vad det stod på "deras" bänkar skulle de ta illa vid sig och flytta sig därifrån - problemet löst! Men vid närmare eftertanke insåg jag att problemet inte alls skulle vara löst utan bara flyttat någon annanstans. Dessa människor är vana att få spott och spe, och det jag tänkt tillföra skulle bara vara ytterligare ett sätt att sänka dem.

Så jag tänkte om och vidare...

Min nästa plan var att på något sätt vända den dåliga känslan till något positivt, kanske rent utav höja dessa människor och få dem att känna sig uppskattade. Kanske skulle det på ett effektivare sätt göra det offentliga rum de tagit i besittning trevligare och mer välkommet för andra människor. Kanske skulle de som satt på dessa bänkar känna sig så betydelsefulla att de inte längre behövde sitta där utan orkade ta sig ut till ett mer "normalt" liv? Min tanke var även att göra området lite hemtrevligare och gladare, för att höja känslan för de som satt där och de som passerade förbi.

Men så inträffade något väldig spännande...

Det visade sig att en annan elev i samma område valt ut just de där bänkarna jag jobbat med, och hade tänkt angripa problematiken med en helt annan infallsvinkel - att tydligt synliggöra just detta problemområde på ett mycket rakt sätt. Hur detta slutar kanbara framtiden utvisa, men det ska bli intressant att följa.

Slutligen...

Det störta för mig med den här uppgiften var nog att VÅGA. Det är en sak att sitta hemma på kammaren och tycka och tänka, men en helt annan sak att faktiskt våga ta plats i det offentliga rummet - bland RIKTIGA människor. Efter att ha vaknat med ångest över att jag var tvungen att "put myself out there", gick jag hem med en stor portion triumf i själen och en förhoppning om att få utsätta mig själv för något liknande igen.

Studentinlogg

Problem med ditt studentinlogg? Kontakta IT-supporten och beskriv ditt problem, de svarar inom någon dag eller så. Saknar du ett inlogg är detta också den väg du ska gå för att få ett nytt.

att lägga upp en länk

http://www.hdk.gu.se/
HDK

Uppstart!

Idag den 3 september har denna blogg startat - den första bloggen i hela mitt liv.