Reflektion v.38

Vad kan JAG?
Min vecka har startat i denna mening. Med glädje och förväntning gick jag in i hela självporträttsgrejen och längtade efter att få skapa. Och skapa gjorde jag. På mitt sätt. Utan tankar på former och regler, det fick växa fram allt eftersom mina händer skapade det. Det var helt fantastiskt att bara göra, inte tänka.
Men när redovisningarna kom vände känslan i mig. Formspråk, symbolspråk, flöden, dolda budskap, djup, riktning... va? Glädjen över att skapa dog på en sekund och ersattes av prestationångest. ALLA andra hade så fantastiska utläggningar om varför de byggt som de gjort och kunde tolka in hundra fina uttryck i allt det de såg. Men inte jag...
Jag insåg hur sårbar och osäker jag är när det kommer till vad jag levererar. Jag har inte gått på femton olika förberedande skolor i konst och skapande innan jag kom till HDK. Jag har bara gått på min känsla att det är kul att skapa och lärt mig själv vad jag kan. Jag har tittat och härmat, provat och gjort om, och nu har jag bara prestationsångest.
Min fråga är inte längre vad kan JAG, utan snarare vad KAN jag?!

Fast riktigt så illa var det väl egentligen inte...

Hela den här händelsen gjorde mig iallafall uppmärksam på hur det är att vara "eleven" igen, den som ska bedömas av andra och den som ska duga. Ingen härlig känsla märkte jag... Samtidigt som jag tyckte uppgiften och alla övningar omkring var kanonbra, gjorde jag också en minnesnotering till mig själv. Om/när jag själv står som bedömmare (lärare) ska jag vara noga med att ta tid på mig att verkligen hitta något unikt hos varje konstverk, något som lyfter just den elevens skapande. Jag insåg hur viktigt det är att just var och en blir sedd. För även om det är konstverket som sådant som bedöms och inte eleven, så är det så nära knutet att det kan vara svårt att särskilja dem när man står där och blir granskad. Precis som för mig idag...

Hittade en länk till en konstnärinna (Tracy Emin) som jobbar mycket med sig själv i installationer, bland annat i form av en säng. Hennes konstverk är dock något mer brutala och svarta än vad min "Barbie"-säng var. Eller "tempel", som var det ord jag senare valde ur högen av intryck som mina åskådarevalt att skriva ner.

Fredagens lektion var även den häftig, när vi fick utgå från en sten och se en tonåring växa fram ur den. Hur vi sedan fick vår tonåring att ta form och få en djupgående personlighet, att samtala kring den här individen och dess identitet kändes relevant och kul! Härligt att se att ALLA hade en story bakom de grupper som bildats.

På det hela taget, så här i efterhand, är jag mycket nöjd med vad den här veckan har innefattat. Det var en vända ner i tvivlets grådask, men skam den som ger sig, man kan alltid bli bättre. Ser redan fram emot vad nästa vecka har att lära mig.