Uppstart av projektet "Förändring av det offentliga rummet". Till en början kluvna känslor, hur mycket vågar JAG påverka min omgivning? Vad kan jag stå för? Hur hittar jag min ståndpunkt och hur förhåller jag mig till det offentliga rum jag tilldelats?
Allt startade med en rekognisationstur, för att hitta mitt område.
Eftersom jag bor i området har jag redan en personlig relation till vissa delar av det och det var därför inte svårt att hitta något i min omgivning som jag reagerade över. Något i det vår handledare sa om att inte känna sig välkommen i en viss offenltig miljö gjorde valet lätt för mig.
Min första tanke var att på två bänkar vid ett torg tejpa upp remsor med förmanande och moraliserande kommentarer till de människor som vanligen brukar sitta där, människor som med sitt skrikande och skränande får mig att känna mig illa och obekväm till mods. Kanske om de läste vad det stod på "deras" bänkar skulle de ta illa vid sig och flytta sig därifrån - problemet löst! Men vid närmare eftertanke insåg jag att problemet inte alls skulle vara löst utan bara flyttat någon annanstans. Dessa människor är vana att få spott och spe, och det jag tänkt tillföra skulle bara vara ytterligare ett sätt att sänka dem.
Så jag tänkte om och vidare...
Min nästa plan var att på något sätt vända den dåliga känslan till något positivt, kanske rent utav höja dessa människor och få dem att känna sig uppskattade. Kanske skulle det på ett effektivare sätt göra det offentliga rum de tagit i besittning trevligare och mer välkommet för andra människor. Kanske skulle de som satt på dessa bänkar känna sig så betydelsefulla att de inte längre behövde sitta där utan orkade ta sig ut till ett mer "normalt" liv? Min tanke var även att göra området lite hemtrevligare och gladare, för att höja känslan för de som satt där och de som passerade förbi.
Men så inträffade något väldig spännande...
Det visade sig att en annan elev i samma område valt ut just de där bänkarna jag jobbat med, och hade tänkt angripa problematiken med en helt annan infallsvinkel - att tydligt synliggöra just detta problemområde på ett mycket rakt sätt. Hur detta slutar kanbara framtiden utvisa, men det ska bli intressant att följa.
Slutligen...
Det störta för mig med den här uppgiften var nog att VÅGA. Det är en sak att sitta hemma på kammaren och tycka och tänka, men en helt annan sak att faktiskt våga ta plats i det offentliga rummet - bland RIKTIGA människor. Efter att ha vaknat med ångest över att jag var tvungen att "put myself out there", gick jag hem med en stor portion triumf i själen och en förhoppning om att få utsätta mig själv för något liknande igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
smyger fram...