Reflektion v.40

Med ångest klickade jag nu upp fönstret för "nytt inlägg". Jag som normalt inte brukar ha svårt att skriva ner mina reflektioner har denna vecka drabbats av total skrivkramp.

Kanske beror det på förra veckans totala kaos av intryck som fortfarande tar upp stor del av min hjärnaktivitet.

Från denna veckans första lektion minns att jag tänkte mycket på den känsla som filmskaparen till filmen om Yamamoto beskrev, när han för fösta gången bar kläddesignerns kläder - som att bära en del av sin egen uppväxt, att direkt känna sig som hemma i de kläder han köpt. Vad sugen man blev på att prova ett sådant plagg! Undra om känslan kom av att Yoshi skapade sina kläder för att leva i (arbeta, umgås, vara), i motsättning till resten av vårt konsumtionssamhälle där det mesta är gjort för att snabbt ersättas av något annat, nyare? Att skapa för livet, vilken bra inställning, lite som att vara lärare faktiskt. Vi skapar förhoppningvis också för livet, andras liv, precis som Yoshi.



DIGITAL MILJÖ, VISUALITET & RETORIK

Workshops fullt av skapande, ett virrvarr av uppgifter tillsynes utan inbördes anknytning men som i slutändan knöts ihop till något helt otroligt och bra. Skrev i en tidigare blogg om tisdagens "sharing group" där alla i klassen hade skrivit så fina saker som det delade med sig helt öppenhjärtat. Även torsdagens och fredagens olika övningar genererade i många tankar, när vi slussades mellan hopp och förtvivlan i att behärska linjen. Jag antecknade flitigt vad vi gjorde under dessa dagar med avsikt att kopiera så mycket jag bara kan och använda sedan när jag själv börjar jobba igen. För det är en av anledningarna till att jag verkligen uppskattar den här utbildningen; så otroligt mycket vi får gratis här! Alla idéer och inslag på hur vi kan lägga upp våra lektioner sedan när vi är ute på fältet igen. Kanske kan man lättare komma ifrån alla "gamla" kopieringslektioner och uttrycka det "nya" tänket på lektionerna istället. Man tackar och bockar.





Avslutningsvis satt jag med en fundering efter att ha läst Ove Sernhedes text om "Territoriell stigmatisering, ungas informella lärande och skolan i det postindustriella samhället"inför nästa veckas studiebesök. Vi talar här på utbildningen om att det är viktigt att jobba utifrån den Sokratiska samtalsformen, men hur gör man om man hamnar på en skola som de exempelskolor Ove nämner där merparten av eleverna talar väldigt dålig svenska och kanske har jättesvårt att delta i ett sådant samtal? Visst är det i ett sådant fall ännu viktigare att just dessa elever får öva sig på att formulera sig och diskutera, men är det ens möjligt? Ska passa på att fråga Ove om detta nästa vecka...



Puh! Nu var det över... bloggandet. :-) Klappar mig själv på axeln också över att jag tagit mig igenom det två första "lektionerna" på Moderskeppet.se. Photoshop verkar ju faktiskt inte så obergipligt när man har en trevlig datakille som långsamt berättar vad man ska göra, steg för steg!