Equilibrium
Här befinner jag mig alltså nu, mellan paradiset och pandemonium. Mellan gott och ont. Mellan det bästa och det värsta. Hur hamnade jag här?
Vi startade vår resa in i samtidskonstens värld med att rota i vad som sker omkring oss. En självklar koppling till biennalens verk kring titeln "Pandemonium - art in a time of creative fever" slog an den tråd som långsamt nystade upp vår grupps (och min egen då förstås) tema "Paradiset". Mest kanske för att jag fascinerades av den artikel Gertrud Sandberg skrev i på sidan 104 i Biennalkatalogen om hur en man vid namn Lars Tidblom gjort en noggrann undersökning under 50-talet. Denna undersökning gick ut på att hitta den plats på jorden där paradiset en gång låg. Ja, läs noga låg, eftersom det ställa han hittade inte längre är något paradis utan enbart en förkalkad klippa mitt i ingenstans i Azerbajdzjan. I de gamla skrifter, bilder och föremål som ligger till grund för Tidbloms arbete kunde han utläsa att "Shiz - det jordiska paradiset" skulle vara källan till de fyra livgivande floderna och att livets mjölk rann fram ur dessa källor. Mjölken var i själva verket kalkrikt vatten som i slutändan gav upphov till att hela paradiset förstördes och att inget kunde leva där mer.
Liknelse med vår tid tänker jag och ser hur vi i desperat försök att hitta/skapa ett paradis runt omkring oss ofta missar målet totalt och förstör mer än vad vi bygger upp. Kanske är det en lärdom vi ska belysa starkare, att även det jordiska paradiset inte kunde vara för evigt.
I bibeln står det att paradiset är en trädgård byggd i landet Ljuvlighet och att Gud aldrig hade någon avsikt att vi människor skulle hitta denna trädgård. Ska man tolka det som att det inte är meningen att människan någonsin ska hitta till paradiset?
Vi fortsatte vårta arbete i gruppen med att undersöka om det kunde vara så att paradiset inte är en plats på en karta utan kanske en punkt på kroppen eller någon annanstans? En öppen fråga skickades ut och jag fastnade för att av de svar jag fick in. ”Paradiset är ett flyende ögonblick av klarhet. Det kan inte hittas om man står still, man måste röra sig för att hitta det . Då och då.” Jag funderade också mycket över var mitt paradis satt någonstans och kände väl igen de där ögonblicken när allt klarnar. För mig blev det en bild av en ammande moder med sitt lilla barn. Närheten, den totala kontakten med varann, flödet av lyckohormoner som likt en drog för en stund reducerar alla bekymmer till ett ohörbart brus i bakgrunden. Ljuset skiner igenom molnen. Mitt ögonblick av paradis.
Men hur gestaltar man ett sådant ögonblick?
Jag ser framför mig sixtinska kapellets bombastiska takmålningar och kan i boken ”Konstteori” (s. 77ff) läsa om hur kulturer genom alla tider försökt skapa det himmelska och paradisiska genom strukturer, mönster och ordning. Kanske är det så man uppfattar paradiset, ett ögonblick då allt är i sin ordning.
Vi pratar vidare i gruppen om lager som skyddar den innersta kärnan i människans själ, det som man inte vill exponera och det som är heligt. I en hård värld kan bara de hårdaste överleva och för att inte bli sårbar behöver man så måna skyddslager man bara kan orka bära. Men i samma takt som man garderar sig mot den hårda välden utanför distanserar man sig samtidigt från sin inre kärna och de få ögonblicken av klarhet blir färre. Det blir svårare för ljuset inifrån att nå ut genom kroppen och hela.
Jag visualiserar lager som rör sig kring den inre kärnan, lager med smala glipor av hål där ljuset har en möjlighet att skina igenom. Roterande om vartannat kan man bara se ljuset utifrån om man rör sig själv runt denna skyddsmur och plötsligt inträffar ögonblicken. Gliporna i lagren bildar en öppning hela vägen in och ljuset strömmar fram. Tystnad och fullkomlighet.
Trots att gruppens process vek av åt olika håll efter denna diskussion blev denna visualisering något som stannade kvar i min tanke och när vi slutligen stannade till vid begreppet EQUILIBRIUM kunde jag än en gång relatera till den. Jämvikt är när man har lika stora utgifter i sin energi som man har inkomster. Man kan likna det vid två vågskålar fyllda med å ena sidan elände och pandemonium, i andra vågskålen paradis och eufori. Allt som oftast väger nog den eländiga vågskålen över, men kanske är det självvalt? Som jag tidigare nämnde står det i bibeln att det aldrig är meningen att man ska hitta paradiset. Det kan vara sant och kanske är det inte paradiset som man har funnit i de där ögonblicken. Kanske skulle man inte orka leva i det fullkomliga paradiset eftersom människan av sin natur aldrig är (eller vill vara ) helt nöjd? Kanske räcker det med att då och då bara bli påmind om dess existens? Man har flow i livet. Allting slutar gunga och man har möjlighet att titta upp ovanför ytan och hitta horisonten.
Någonstans har hela den här processen gett mig ett uppvaknade i mitt liv och det jag har omkring mig. Nötta ord som trots allt tål att repeteras om och om igen. För att kunna se det goda i livet måste man hela tiden sätta det i perspektiv mot något som är sämre. Det är så människan fungerar vill jag påstå. Paradis vs. Pandemonium. Jag tror inte heller att meningen med livet är att lida sig fram till en belöning vid livets slut. Jag har svårt att tro att det var så Gud menade för oss att ha det heller. Det finns ingen som orkar leva ett liv i slit om man aldrig får någon belöning, om så endast ett ögonblick av ljus då och då. Då hade nog planeten varit avbefolkad för länge sedan. Nej, jag tror starkt på de små ögonblicken då och då kommer för att ge oss en skjuts framåt, uppåt mot ljuset så att vi kan sätta våra liv i perspektiv mot något som är värre än det vi själva dras med. Livet har för ett ögonblick hittat en jämvikt.
Equilibrium.
Litteraturlista:
Göteborgs internationella konstbiennals katalog ”Pandemonium – art in a time of creative fever”
Cynthia Freeland, Konstteori – en introduktion, Raster förlag 2006
Internetsidor:
Vad är paradiset?
Föredrag av biskop Erik Aurelius i Skara domkyrka 5 september 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
smyger fram...