Återinvigning

Efter ett långt uppehåll av bloggandet startar jag återigen igång denna blogg för att reflektera och processa under  min kvällskurs "Samtidskonst som läromedel".
Läskigt, bra, utmanande och väldigt roligt.
Vi hade under vår första träff en föreläsning med en av Biennalens konstnärer WIM BOTHA  som pratade om sina olika processer i sitt skapande kring några av de konstverk han gjort under de senaste åren. 

Jag blev superglad över att en konstnär så TYDLIGT redogjorde för en så personlig process på ett så ödmjukt och öppet sätt. Hans resa från kontroll till att släppa kontrollen, från att planera allt i minsta detalj och veta hur utkomsten i det stora komma att bli till att låta skapandet ske och sedan titta på de delar som blev för att sedan känna ihop dem till något på slutet (eller var det slutet? Han ville gärna se att hans konstverk skulle få ett efterliv - kanske flera hundra år med rätt vård). 
Oavsett så kände jag själv en stor FRIHET i det han sa, ja som själv har känt att det inte riktigt känns hel OK att skapa för skapandets skull och "efterkonstruera" ett syfte med det ja har gjort. "Ja, det här började som en kaffefläck men är egentligen en tolkning av min svåra barndom..."

Måste det ha ett syfte? Inte enligt Wim som tyckte det var otroligt skönt att bara få se vart det hela tog honom, vad formerna berättade för honom när de var skurna och sedan var sammanhanget som det hamnade i blev för något. Att få uppleva sitt konstverk för första gången samtidigt som hans publik gör det.


Jag blev inspirerad, dels att skapa något som bara får bli till, se vart "pennan" tar mig. Dels att hitta något som bryter mot våra förväntningar av något. Som det faktum att både jag och min kursare trodde att Wim skulle vara en mörk man baserat på hans namn och att han kom från Sydafrika. Så fel vi hade! "We all make asuptions and act upon them" sa han med ett leende och det var även en drivkraft i det han gjorde i sina tidigare verk. Förutfattade meningar. Intressant område - ska jag nog återkomma till. Suga lite på den karamellen.


Slutligen tillbaka till processen. Ahhh, denna process som efter 2 år av grubblande börjar ta form. Jag fick ett fin-fint exempel idag av denne Wim, att starta i ett utstuderat uttänkt (nästan lite stelt) skulpterande tilla tt försöka hitta andra former som lösgör sig lite (tecknandet startade och vågade gå utanför hans tidigare ram) till att försöka skulptera dessa lösare teckningar till att misslyckas med detta totalt och den besvikelsen till att hitta ett helt nytt material att jobba i som inte lät sig tämjas till den frigörelse och lycka i att inte kunna styra resultatet i det han skapade och låta sig mer följa de strömmar som det ger. Skapa utan avsikt på ett specifikt resultat. Låta processen vara det viktiga. Precis som i skolan.