Min första bild är även den bild i min skissbok som kommer först i ordningen av de fem jag valt. Jag har valt att ta dem i den ordningen eftersom det speglar hur jag tänkt, skissat, tänkt om, tänkt vidare och skissat nytt. Min första bild innehåller dels ett fotografi och dels en vattenfärgsmålning. Jag ville med bilden utforka mellanrummet i fotot, vad som händer om man låter linjen fortsätta att växa där det egentligen bildats en gräns genom att jag skar bilden mitt i tu. Dels att få färgerna att stämma mot kanten av fotot för att på något sätt sudda ut gränsen mot det verkliga och låta den rinna, flöda och växa ut i något som fick ta sig sin egen form, dels i någon som band ihop de båda sidorna av fotot. Gränsen blev elastisk.
Min andra bild kom till i ett tillstånd av frustration över hur den binära väggen mellan mig och det jag ville skapa genom datorn stoppade min kreativitet. Jag kände det som att min hand blev fastlåst på tangentbord och mus och allt det jag ville förmedla inte fick den form jag önskade. At komma tillkorta för det digitala. Frustrerande! Det drogs en tydlig gräns mellan hand-tanke-känsla och utförande-resultat. Det handlar om att behärska och bemästra den digitala världen och där kommer man bara så långt med de verktyg jag nu besitter. Istället för en penna skulle jag behöva ha en Wacom.
Min tredje bild blev till under en dag på praktiken. Jag reflekterade kring hur mycket människor i dagen samhälle hela tiden måste ta in i hjärnan i form av intryck, och hur lite tid det finns att bara sitta ner och sortera. Ständigt denna in put, men när kommer tillfälle att rensa ut och vem pratar vi med om vad som är en bra mall för att kunna välja vad som är vettigt? Min känsla blev att det ligger i mitt läraransvar att ge mina elever en sådan chans att hitta ett sätt att kunna sortera och minimera påverkan av de intryck som ständigt bombarderar oss. "DAGENS UNGDOM: hjärnorna kommer att vara utbrända innan de är 20. När får det tid att bara vara och slippa analysera och sortera?" Finns det en gräns för hur mycket vi orkar med? För även om vi lär oss att sortera och analysera är det väl sällan man bara låter hjärnan vila och lyssnar på vad våra känslor har att berätta? Vilket leder till min fjärde bild...
... som kom till just utifrån den tanken att skolan så lätt stryper och begränsar den spontana kreativiteten med alla sina krav på vad eleven ska åstadkomma. Att bara få vara den man är och låta flödet välja vad man vill gestalta, finns det något utrymme för det längre? Man kan ju resonera kring om det är rätt eller fel att tillåta "fri teckning" på lektionstid, men är det inte ändå så att det kan finnas en fantastisk läropotential i även det fria skapandet? Min önskan är att kunna starta varje lektion med frågan: Vad vill ni lära er idag? Min förhoppning är att kunna undervisa utifrån vad eleverna tycker är intressant och meningsfullt och binda det till de kriterier som finns inom skolans ramar. Jag vill kunna vara lika fri och flödande som elevernas kreativitet, men ha fötterna förankrade i skolans syfte om att utbilda, lyfta och stödja dem i bildämnet. Fast det behöver ju inte bli så tydligt för dem. Inte så tydligt att det kväver deras glädje och vilja till att lära.
Min femte och sista bild handlar om mina egna gränser. Vad tillåter jag mig att göra, vad tillåter jag inte? Under livets gång finner man sig själv, förlorar sig och hittar sig själv igen, kanske på ett annat sätt. Ingenting är statiskt, varken bra eller dåliga saker. Jag drog ett långt streck över 4 sidor i min skissbok för att jag ville se vilken reaktion det skulle ge hos de människor som såg det. Det var också någon skönt frigörande att bara strunta i sidans begränsning utan låta linjen fortsätta vidare, ej styrd av gränser.
Det är ok att ta plats, men inte på andras bekostnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
smyger fram...