Reflektion v.18 - gestaltning

Gjutning.

Mellanrumsformen, varför det? Jag ändrar hela tiden inriktning och jag har snart inte den lyxen att leva som ett löv för vinden. Blåsa runt och byta riktning. Så självklart och ogenomtänkt att gjuta mellanrumsformen, var ligger utmaningen i det? Alla kan ju se hur jag tänkt med det, ointressant och blassé. Får inte ihop syftet med formerna och jag får inte min gjutform att hålla tätt. Allt rinner ut mellan sidorna och mellan mina fingrar.

Tiden.

Flåsar mig som en gammal elak hund i nacken, med en andedräkt sur av gammal tandsten och ruttna avbitna tänder. Jag blir inte kvitt det faktum att tiden är begränsad och jag känner än en gång stressen komma smygandes i släptåg någonstans i trakten av den stinkande hundens hasor. Tröttheten svider i mina ögon varje kväll och jag orkar inte lägga extra timmar när jag egentligen borde sova. Mitt övertidskonto har varit fullt i snart 2 år nu och här finns inget mer att utnyttja.

Konflikten.

När mellanrummet blev en själklarhet för mig ville jag vidare i något annat, en fräsch tanke. Jag ville kanske bli kvitt formen, låta den rinna ut ur sitt fogade tillstånd och visa sitt riktiga jag. En svidande otäck konflikt, ett gräl som bara sårar och förvärrar, hur ser det ut?

Kläck ett ägg och innehållet rinner ut, öppna upp din konflikt och mellanrummet rinner ut - för alla att åskåda. Och lösa?

Jag tänker att en konflikt kan bäras vidare, i sin otäcka svidande form. Ett innehåll som finns mellan två personer, vårt eviga stickande gräl som sprider sig vidare till andra människor. "Hörde du vad min man sa till mig igår? ... Typiskt män ... " Den andra tar det med sig hem och begrundar. I nästa led förgiftar det någon annans relation, den sticker till någon annan och hamnar i någon annans mellanrum, fyller ut någon annans konflikt.

Akta dig för att bli smittad, skaka av dig den lilla sjöborren av gräl innan den kommit med dig hem och förgiftar din tillvaro...